Bloggverktyg som Blogger gjorde att nätet levde upp till sitt löfte om att låta var och en göra sin röst hörd: Skapa ett konto, skriv din text, tryck på publicera. Tekniken för att publicera en podd är idag på samma enkla nivå. Är vi på väg att förlora den möjligheten igen?
Med förra veckans lansering höjer Spotify ambitionen. I nya Spotify kompletteras musik med podcasts och video. Givetvis är det ett naturligt steg för den svenska tjänsten: Musik är inte allt mediekonsumenterna lyssnar på, och givetvis är det därför smidigt att inte bara ha musik utan också vissa poddar och videoklipp samlade i samma tjänst.
Lägg “vissa” på minnet. Det är ett nyckelbegrepp i det här blogginlägget.
I Dagens Media kommenterar Jan Scherman, chef för Aftonbladet TV, att Aftonbladet är en av de svenska innehållsleverantörerna hos Spotify.
Att han kallar det för “stort och viktigt steg” för Aftonbladet gör mig inte förvånad. Ur ett affärsperspektiv är det sannolikt just det.
Men sen fortsätter Scherman:
“I den gamla tv-världen gick det inte att starta en tv-kanal om man inte fanns hos Comhem. Den tiden är förbi, den enskilda distributörens makt är förbi. Nu har vi en egen hemmabas, där allt ska finnas, men vi ska också sprida ut godbitar på andra plattformar.”
Scherman säger att den enskilda distributörens makt är förbi. Jag funderar på om inte hans samarbete med Spotify är ett tecken på att den delvis är på väg att återupprättas. Med de traditionella mediebolagen som (ofrivilliga?) medhjälpare.
Den viktiga nätneutraliteten #
Redan i internets barndom pratades det om teknikens demokratiska potential. Vem som helst skulle kunna göra sin röst hörd, och de som var intresserade skulle kunna läsa, lyssna, titta.
Det tog år av utveckling innan det löftet var i närheten av att infrias. Det krävdes att internet byggdes ut, så att de som ville ta del av nätets innehåll kunde göra det. Och det krävdes publiceringsverktyg som sänkte tröskeln för den som hade något att säga.
Till slut började visionen närma sig verklighet. I stora delar av världen är internetaccess något som tas för givet. Och väl ute på nätet finns det bloggverktyg som inte kräver något teknikkunnande alls. Skapa ett användarkonto och skriv din text; med ett klick på Publicera är den tillgänglig för hela den uppkopplade världen att ta del av.
Öppenheten har hyllats som internets stora framgångsfaktor. Nätet har varit en neutral infrastruktur som inte tar hänsyn till vilket innehåll som skickas i kablarna. Nätverksutrustningen har bara haft ett uppdrag: Att se till att datapaketen kommer från A till B så snabbt som möjligt. Internetoperatörerna ska inte filtrera eller prioritera. Det är det här som kallas för nätneutralitet.
Den här öppenheten har lagt grunden för alla de nättjänster vi idag tar för givna. Utan nätneutralitet inget Facebook, inget Google, inget Spotify, inget Skype, inget Netflix.
Men ett efter ett dyker tecken upp som tyder på att utvecklingen tagit en ny inriktning. Nätneutraliteten1 kan inte längre tas för given, även om ett viktigt domstolsutslag nyligen fick nätneutralitetens väg.
Utmaningen nu är att nätneutraliteten inte är den enda arenan där kampen om ett öppet internet står. Inlåsning går att åstakomma på fler sätt, och av andra aktörer än internetoperatörerna.
Gratis är inte bara gott #
Jag har tidigare skrivit om de så kallade zero-tjänster som Facebook och andra nätjättar erbjuder i länder där internetutbyggnaden ännu inte kommit så långt. En zero-tjänst, som Facebook Zero eller Wikipedia Zero, är gratis att använda.
“Men Facebook och Wikipedia är ju alltid gratis” tänker du kanske. Ja. Och nej. Du betalar inte till Facebook och Wikipedia, men du betalar till din internetoperatör för den datatrafik som krävs för att du ska kunna använda tjänsterna.
Med zero-varianterna försvinner även den kostnaden.
Å ena sidan en fantastisk möjlighet för personer som annars inte skulle kunnat använda internets tjänster.
Å andra sidan ett smart sätt för företag som Facebook att ta ett grepp om hela länders internetupplevelse, och stärka bilden av att Facebook är internet.
Med prisdifferentiering går det att driva majoriteten av användarna till en viss tjänst.
Ett köpcenter är inte en offentlig plats #
Ett annat sätt att styra användarbeteenden är med smidig paketering, att erbjuda allt det användarna vill ha på ett och samma ställe. Ett slags nätets motsvarighet till gigantiska köpcenter.
För några veckor sedan visade Facebook upp en ny funktion, Instant Articles. Publicister får tillgång till en ny teknisk plattform som ger dem möjlighet att förpacka sin journalistik på ett oerhört slagkraftigt sätt. Snyggt men också snabbt. Text, bilder och video visas direkt i Facebooks app, utan att användaren behöver besöka mediebolagets egen webbplats. Men det fantastiska slutar inte där: Facebook tar inte något av annonsintäkterna. De går oavkortat till publicisten.
Bra för journalisterna, som får ta ännu större del av Facebooks gigantiska användarbas. Bra för Facebook, som håller kvar användarna i sin egen tjänst. Bra för annonsörerna, som får veta mer om publiken.
Också detta, precis som Spotifys samarbeten med mediehus runt om i världen, en fantastisk möjlighet.
Åtminstone för stunden.
För dem som redan har ett starkt varumärke och en färdig produkt.
För dem som får vara med.
Vem som helst kan starta en nättidning. Vem som helst kan starta en podcast. Nättidningen får spridning genom den öppna webben, podden via någon av nätets alla poddkataloger, ofta inbyggda i de appar för podcast som användarna installerar i sina mobiltelefoner.
Men varken Facebook eller Spotify erbjuder en öppen plattform, det står inte vem som helst fritt att publicera en artikel med hjälp av Instant Articles eller att lägga upp en podd i Spotify.
De plattformar som ser ut som offentliga platser är i själva verket privata köpcenter där ägaren är den som avgör vem som får marknadsföra sina varor.
I nätets barndom krävdes teknisk kompetens för att kunna dra nytta av teknikens demokratiska potential. Kunde du inte knacka html-kod kunde du inte heller skapa en webbsida, och därmed kunde inte heller din text bli läst.
Bloggverktyg som Blogger gjorde att nätet levde upp till sitt löfte om att låta var och en göra sin röst hörd: Skapa ett konto, skriv din text, tryck på publicera. Tekniken för att publicera en podd är idag på samma enkla nivå.
Är vi på väg att förlora den möjligheten igen?
Inte i teorin, tror jag. Det öppna internet kommer fortsätta att existera, sida vid sida med de mer kontrollerade och stängda plattformarna.
Men kanske i praktiken.
Det kommer att vara enklare att läsa nyheter i Facebook-appen, där man ändå hänger för att kolla vad vännerna gör, än att surfa från webbplats till webbplats. Det kommer att vara enklare att nöja sig med det poddutbud som finns i Spotify än att installera Overcast och själv leta efter guldkornen.
Och enkelt vinner ofta.
Foto: Ksayer.
- Läs gärna den internetguide jag skrivit om nätneutralitet. ↩